Naturens blixt och dunder

Så har vi haft ytterligare an kväll/natt med blixt och dunder. Usch och fy! Känslan av panik infinner sig varje gång man ser ljusskenet över vattnet. Jag räknar till 1001, 1002, 1003..... Hur långt bort är blixten denna gång? Jo jag förstår att det låter helt knäppt. Varför få panik över något så fascinerande som blixt och åska?

För två veckor sedan slog blixten ner här där vi bor. Vi väcktes av något som min man skulle vilja likna med en dynamitladdning under sängen eller som dynamitHarry skulle ha sagt. Vilken jävla smäll! När vi tittade ut såg vi hur grannens sommarstuga stod i lågor. Här hemma satte brandlarmet igång men tystnade snart (efteråt visade det sig att det var en elledning i proppskåpet som brunnit sönder). En viss form av panik infann sig. Hjärnan fungerade så pass att jag kunde larma 112 och få upp barnen ur sängarna. Brandkåren var på plats 9 minuter efter att jag larmat, något som jag upplevde som minst 30 minuter. När brandkåren väl var på plats fanns inget annat för dem att göra än att få branden i grannens hus under kontroll. Huset var redan övertänt nät de kom på plats.

Visst har man hört att det går snabbt när det börjar brinna i ett hus och att det brukar vara övertänt på ca 10 minuter. Något som kan vara svårt att förstå men jag kan bara bekräfta att det är sant.

Vad var det som hände? Blixten slog ner i en tall och vandrade via ett stängsel, över en grusväg och in i grannens hus. När man tittar närmare på tallen ser man hur blixten har gjort en fåra i backen och av tallen finns idag bara en liten stam kvar. Träflisor från tallen hittar vi ca 60 m bort från där blixten slog ner. Man inser att naturens krafter är enorma.

Som tur var kom ingen människa till skada. Det enda som är kvar av grannens hus är en murstock, lite av fasaden, en massa kol och aska. Vi andra som bor i Bussvik klarade oss bra. Vi blev av med en del elektriska saker med det är ingenting. Men idag står ett brandskåp, till saker som jag inte önskar bli av med, högt upp på min önskelista. Efter att ha pratat med de drabbade grannarna inser jag arr det man saknar mest är just de saker som är laddade med mycket känslor som bl.a. bilder på barnen, saker från ens egen uppväxt och som inte kan ersättas på något sätt.

Jag är idag så tacksam för den åskledare som kommunen, när de ägde vårt hus, satte upp.

Tack

Maria